om no poo och ett kemikaliefritt leverne
Efter att ha läst hur mycket kemikalier och skit vardagskosmetika innehåller, bestämde jag mig för att go cold turkey, alltså sluta helt och hållet. I samma veva för drygt tre månader sedan slutade jag alltså med schampo, balsam, alla hårstylingprodukter, deodorant, tandkräm, ansiktstvätt och duschtvål. No poo kallas den "rörelse" som innebär att man byter ut "vanliga" produkter till naturligare alternativ (ibland kallat "low-poo") eller slutar helt. Med andra ord kall kalkon.
Slusk, tänker du nu. Fair enough, tänker jag.
Men allvarligt skojat. Vi gnuggar dagligen in oss med starka, cancerframkallande och fertilitetsstörande ämnen. Vi tvättar håret med gifter som man målar båtar med för att djur och grejer inte ska fastna på skrovet. Många av oss har dagligen aluminium under armarna (en metall!) för att täppa till porerna. Därmed stoppar vi en viktig del i kroppens naturliga avgiftning. Vilken idiot som helst förstår väl att det här påverkar våra kroppar negativt? För att inte tala om miljöproblemen alla tomma plastförpackningar, burkar och tuber som vi inte vet vad vi ska göra med bidrar till.
Jag tänkte att det här kunde vara ett spännande sätt att testa människokroppens kapacitet på. Och om jag säger att ni inte behöver ens en bråkdel av grejerna ni använder, vad säger ni då? De kommande dagarna tänker jag skriva om var och en av de produkter jag valde att slänga ut för gott, hur var när osv. Har jag verkligen blivit en äcklig hippie? Det här kommer bli skoj!
(Har du inte sett dokumentären Underkastelsen rekommenderar jag starkt att du gör det. Som lite kemikaliebantningspepp sådär.)
Slusk, tänker du nu. Fair enough, tänker jag.
Men allvarligt skojat. Vi gnuggar dagligen in oss med starka, cancerframkallande och fertilitetsstörande ämnen. Vi tvättar håret med gifter som man målar båtar med för att djur och grejer inte ska fastna på skrovet. Många av oss har dagligen aluminium under armarna (en metall!) för att täppa till porerna. Därmed stoppar vi en viktig del i kroppens naturliga avgiftning. Vilken idiot som helst förstår väl att det här påverkar våra kroppar negativt? För att inte tala om miljöproblemen alla tomma plastförpackningar, burkar och tuber som vi inte vet vad vi ska göra med bidrar till.
Jag tänkte att det här kunde vara ett spännande sätt att testa människokroppens kapacitet på. Och om jag säger att ni inte behöver ens en bråkdel av grejerna ni använder, vad säger ni då? De kommande dagarna tänker jag skriva om var och en av de produkter jag valde att slänga ut för gott, hur var när osv. Har jag verkligen blivit en äcklig hippie? Det här kommer bli skoj!
(Har du inte sett dokumentären Underkastelsen rekommenderar jag starkt att du gör det. Som lite kemikaliebantningspepp sådär.)
"...men ett bittert sinne är röta i benen."
Följare av Feministiskt Initiativ är mer högljudda än någonsin. Med hjälp av fula ord och människohat säger de sig verka för ett samhälle där alla har det lika och ingen diskrimineras (ja, så länge du är vänster såklart, annars är du troligtvis ett manligt borgarsvin som bör krossas och du får absolut inte vara med vår vackra, selektiva solidaritet). Jag har ett och annat jag vill tillägga i debatten.
Jag blir bedrövad av feministernas retorik, ja faktiskt hela deras grund som politiskt parti. Det fungerar inte i längden att bygga politik och samhällen på bitterhet och hat. Oavsett alla nobla intentioner (vilket jag är övertygad om att majoriteten feminister säkerligen har) kan man inte grunda något så viktigt som en trovärdig politisk plattform på att tycka synd om sig själv och hata andra. Vi och dem bygger inget stabilt samhälle. I alla fall inget samhälle jag vill vara en del av.
Det är främst den här punkten som gör att vänstern irriterar mig. Jag gillar vänsterkantens miljöengagemang (som ofta känns lite krystat hos högern), även om tillämpningen kanske inte är optimal. Jag tycker att sextimmars arbetsdag är en vettig idé, men upplever inte i nuläget att det är något man bör lagstifta om. Hur som helst, min poäng är att själva grunden till mången vänsterverksamhet ofta är hat, bitterhet och offerkofta. Inte en stadig vision om ett bättre samhälle, utan snarare en analogi av ett barn som blivit mobbat och senare i livet väljer att slå tillbaka. Kan hända att många inte ser något problem med detta utan snarare myser av tanken att mobbarna äntligen får vad de förtjänar. Dessvärre resulterar detta endast i att en ond cirkel av bitterhet tillåts fortsätta.
För vi får nämligen sällan vad vi förtjänar på den här jorden, både på gott och på ont. Men vi har ett val. Vi kan välja att låta bitterhet och hat förfölja oss resten av livet och göra oss till arga feminister med röta i benen*, eller så kan vi - hur flummigt det än låter - välja kärlek. Att älska vår nästa och göra det som är rätt. Jag säger inte att frågor kring vålds- och sexualbrott och lika förutsättningar för alla inte är viktiga. Jag vill bara försöka lyfta fram en sida av myntet som mer ofta än sällan hamnar i skymundan i debatten.
Det är fantastiskt att folk engagerar sig, det är inte det jag är emot. Det som gör skillnaden är vad vi väljer ska driva vår övertygelse och forma politiken - om det är bitterhet gentemot de "onda patriarkala strukturerna" eller kärlek till våra medmänniskor. Bitterhet och kärlek kan omöjligen existera sida vid sida. Välj en.
* Ordspråksboken 14:30: "Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men ett bittert sinne är röta i benen."
Jag blir bedrövad av feministernas retorik, ja faktiskt hela deras grund som politiskt parti. Det fungerar inte i längden att bygga politik och samhällen på bitterhet och hat. Oavsett alla nobla intentioner (vilket jag är övertygad om att majoriteten feminister säkerligen har) kan man inte grunda något så viktigt som en trovärdig politisk plattform på att tycka synd om sig själv och hata andra. Vi och dem bygger inget stabilt samhälle. I alla fall inget samhälle jag vill vara en del av.
Det är främst den här punkten som gör att vänstern irriterar mig. Jag gillar vänsterkantens miljöengagemang (som ofta känns lite krystat hos högern), även om tillämpningen kanske inte är optimal. Jag tycker att sextimmars arbetsdag är en vettig idé, men upplever inte i nuläget att det är något man bör lagstifta om. Hur som helst, min poäng är att själva grunden till mången vänsterverksamhet ofta är hat, bitterhet och offerkofta. Inte en stadig vision om ett bättre samhälle, utan snarare en analogi av ett barn som blivit mobbat och senare i livet väljer att slå tillbaka. Kan hända att många inte ser något problem med detta utan snarare myser av tanken att mobbarna äntligen får vad de förtjänar. Dessvärre resulterar detta endast i att en ond cirkel av bitterhet tillåts fortsätta.
För vi får nämligen sällan vad vi förtjänar på den här jorden, både på gott och på ont. Men vi har ett val. Vi kan välja att låta bitterhet och hat förfölja oss resten av livet och göra oss till arga feminister med röta i benen*, eller så kan vi - hur flummigt det än låter - välja kärlek. Att älska vår nästa och göra det som är rätt. Jag säger inte att frågor kring vålds- och sexualbrott och lika förutsättningar för alla inte är viktiga. Jag vill bara försöka lyfta fram en sida av myntet som mer ofta än sällan hamnar i skymundan i debatten.
Det är fantastiskt att folk engagerar sig, det är inte det jag är emot. Det som gör skillnaden är vad vi väljer ska driva vår övertygelse och forma politiken - om det är bitterhet gentemot de "onda patriarkala strukturerna" eller kärlek till våra medmänniskor. Bitterhet och kärlek kan omöjligen existera sida vid sida. Välj en.
* Ordspråksboken 14:30: "Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men ett bittert sinne är röta i benen."
