lösningen på alla samhällsproblem
För några år sedan var jag politiskt engagerad. Sedan dess har jag inte orkat bry mig om vad som händer inom politiken. Nu när vi däremot är mitt i en valrörelse har jag börjat följa debatten på ett sätt som jag inte gjort på flera år. Det är så spännande! Jag känner inte att jag har lust att engagera mig partipolitiskt än på ett bra tag, men det hindrar ju inte mig från att ha åsikter. Här är därför lösningar till några väl valda samhällsproblem som flitigt debatteras.
Bostadsbristen
Välj att bo kollektivt! Utgår man ifrån att en egen lägenhet, oavsett ålder och inkomst hos den boende, ska vara en mänsklig rättighet förstår jag att vi har problem. Och jag tror att äckliga, bekväma och lata nittiotalister som jag själv är en stor del av problemet. Vi har vuxit upp med en sjukt hög materiell standard och förväntar oss inget annat än att det ska vara en självklarhet även i fortsättningen. Därför är vi ofta främmande inför att bo tillsammans med andra, kanske dela rum eller bo några stycken i kollektiv. Sedan jag flyttade hemifrån som artonåring har jag alltid bott med andra, aldrig själv. Att bo kollektivt gör naturligtvis att du får ge upp lite av din privata sfär och individualistiska tankesätt, samt att du oftare hamnar i konflikt jämfört med om du bor själv. Detta resulterar dock i att du lär dig att visa hänsyn, fungera med olika typer av människor och blir en allmänt bättre människa som senare kommer fungera bättre i samhället. Kollektiv är även billigare. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta framöver!
Arbetslösheten
Vi har blivit upplärda i att vi måste ha en viss materiell standard för att räknas som en värdig människa. Det är därför vi skickar iväg våra barn på förskola innan de knappt lärt sig gå, för att kunna gå tillbaka till vårt heltidsjobb så vi kan betala av de dyra lån som köksrenoveringen resulterade i. Ett par år senare har äktenskapet smulats sönder eftersom man inte tagit tid för varandra, istället jobbat häcken av sig för att upprätthålla en snygg fasad inför umgängeskretsen.
Här står vi alltså i Sverige, med väldens snyggaste kök (som vi inte har tid att använda) och världens högsta antal singelhushåll. Trasiga relationer som resulterar i trasiga barn och sedermera ännu fler trasiga vuxna. En mycket ond och destruktiv cirkel. Lösningen på det? Jo, Jobba mindre! Downshifta! Odla en potatis! Byt inte telefon varje år (Telenor, er change-reklam är det äckligaste jag sett på länge)! Ha kvantitetstid med barnen! Bo kollektivt och därmed billigare! Var mer kräsen och selektiv i vem du väljer att dela livet och skaffa barn med. Sluta jaga efter ett ohållbart ideal som i slutändan bara gör dig fattig, ensam och deprimerad.
Jag tror att sextimmars arbetsdag är en bra idé. Delar vi på jobben som finns kommer det finnas jobb till alla. Bibehållen lön tycker jag inte är en god idé (inte heller en som kommer fungera i praktiken), men det är bara bra eftersom folk då kommer ha mindre summor pengar att spendera. Jag tror även starkt på RUT och ROT-liknande subventioner. Genom dessa gynnar vi en sektor som går på mänsklig färdighet och kunskap istället för att exploatera materiella resurser. T.ex. att man anlitar en kunnig handverkare till att renovera ett fönster på ett hållbart och miljövänligt sätt (eftersom ROT-avdraget gäller själva jobbet, inte materialet), istället för att man själv köper nyproducerat skitmaterial som man sedan själv monterar. En professionell fönsterrenovering är inte bara bra för vår gemensamma välfärd, utan även en fröjd för ögat! Tror förövrigt att Attefallhusen INTE kommer bli en fröjd för ögat, snarare ge större spelrum för inkompetenta hemmafixare att förfula samhället ytterligare.
Jag ser den ekonomiska problematiken i detta (minskad konsumtion> färre jobb> minskad konsumtion> mindre tillväxt osv.). Det är därför vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Mer om det en annan gång.
Miljö, klimat & folkhälsa (de hänger ihop)
Höj momsen på socker och sänk momsen på ekologisk mat! Beskatta gifter i kosmetika och odling! Här appliceras exakt samma logik som på tobak och alkohol. Inget konstigt alls. Ren mat och ren miljö måste prioriteras högre! (ja, jag pratar med er Alliansen). Precis som jobb ska löna sig måste även giftfri och djursnäll matproduktion göra det. Kan vi inte återinföra söndagssteken också när vi ändå håller på? Kött har aldrig konsumerats så hutlöst som nu och köttindustrin är inte bara vidrig i många delar av världen, utan påverkar även miljön negativt. Kan inte kött få vara lyx? Livet blir roligare då.
Använd järnvägen! Många åt vänster pratar om att vi måste utveckla järnvägen i Sverige. Jag tycker att vi kan börja med att faktiskt använda den vi har. Tänk om vi kunde bygga upp perrongerna på alla småstationer runt om i landet? Tänk om tågen också kunde stanna där? Vilken skillnad det skulle göra! Jag har vuxit upp bredvid järnvägen mellan Åre och Östersund. När jag var liten stannade tåget på stationen precis nedanför huset. Vi kunde alltså gå till stationen och sedan åka till andra änden av landet utan att förbruka en droppe bensin. Nuförtiden måste man oftast köra tre mil enkel väg för att kunna ta det miljövänliga (dyra) tåget. Allt detta för att Stockholmare ska kunna ta sig till Åre några minuter snabbare. Hör ni hur sjukt detta är? Det är väl viktigare att alla som pendlar från Västjämtland till Östersund dagligen ska kunna göra det miljövänligt (och förslagsvis billigare) än att skidsemestrare ska vinna några ynka minuter?
Det var nog allt jag hade på hjärtat just idag. Mer lär säkert komma.
Bostadsbristen
Välj att bo kollektivt! Utgår man ifrån att en egen lägenhet, oavsett ålder och inkomst hos den boende, ska vara en mänsklig rättighet förstår jag att vi har problem. Och jag tror att äckliga, bekväma och lata nittiotalister som jag själv är en stor del av problemet. Vi har vuxit upp med en sjukt hög materiell standard och förväntar oss inget annat än att det ska vara en självklarhet även i fortsättningen. Därför är vi ofta främmande inför att bo tillsammans med andra, kanske dela rum eller bo några stycken i kollektiv. Sedan jag flyttade hemifrån som artonåring har jag alltid bott med andra, aldrig själv. Att bo kollektivt gör naturligtvis att du får ge upp lite av din privata sfär och individualistiska tankesätt, samt att du oftare hamnar i konflikt jämfört med om du bor själv. Detta resulterar dock i att du lär dig att visa hänsyn, fungera med olika typer av människor och blir en allmänt bättre människa som senare kommer fungera bättre i samhället. Kollektiv är även billigare. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta framöver!
Arbetslösheten
Vi har blivit upplärda i att vi måste ha en viss materiell standard för att räknas som en värdig människa. Det är därför vi skickar iväg våra barn på förskola innan de knappt lärt sig gå, för att kunna gå tillbaka till vårt heltidsjobb så vi kan betala av de dyra lån som köksrenoveringen resulterade i. Ett par år senare har äktenskapet smulats sönder eftersom man inte tagit tid för varandra, istället jobbat häcken av sig för att upprätthålla en snygg fasad inför umgängeskretsen.
Här står vi alltså i Sverige, med väldens snyggaste kök (som vi inte har tid att använda) och världens högsta antal singelhushåll. Trasiga relationer som resulterar i trasiga barn och sedermera ännu fler trasiga vuxna. En mycket ond och destruktiv cirkel. Lösningen på det? Jo, Jobba mindre! Downshifta! Odla en potatis! Byt inte telefon varje år (Telenor, er change-reklam är det äckligaste jag sett på länge)! Ha kvantitetstid med barnen! Bo kollektivt och därmed billigare! Var mer kräsen och selektiv i vem du väljer att dela livet och skaffa barn med. Sluta jaga efter ett ohållbart ideal som i slutändan bara gör dig fattig, ensam och deprimerad.
Jag tror att sextimmars arbetsdag är en bra idé. Delar vi på jobben som finns kommer det finnas jobb till alla. Bibehållen lön tycker jag inte är en god idé (inte heller en som kommer fungera i praktiken), men det är bara bra eftersom folk då kommer ha mindre summor pengar att spendera. Jag tror även starkt på RUT och ROT-liknande subventioner. Genom dessa gynnar vi en sektor som går på mänsklig färdighet och kunskap istället för att exploatera materiella resurser. T.ex. att man anlitar en kunnig handverkare till att renovera ett fönster på ett hållbart och miljövänligt sätt (eftersom ROT-avdraget gäller själva jobbet, inte materialet), istället för att man själv köper nyproducerat skitmaterial som man sedan själv monterar. En professionell fönsterrenovering är inte bara bra för vår gemensamma välfärd, utan även en fröjd för ögat! Tror förövrigt att Attefallhusen INTE kommer bli en fröjd för ögat, snarare ge större spelrum för inkompetenta hemmafixare att förfula samhället ytterligare.
Jag ser den ekonomiska problematiken i detta (minskad konsumtion> färre jobb> minskad konsumtion> mindre tillväxt osv.). Det är därför vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Mer om det en annan gång.
Miljö, klimat & folkhälsa (de hänger ihop)
Höj momsen på socker och sänk momsen på ekologisk mat! Beskatta gifter i kosmetika och odling! Här appliceras exakt samma logik som på tobak och alkohol. Inget konstigt alls. Ren mat och ren miljö måste prioriteras högre! (ja, jag pratar med er Alliansen). Precis som jobb ska löna sig måste även giftfri och djursnäll matproduktion göra det. Kan vi inte återinföra söndagssteken också när vi ändå håller på? Kött har aldrig konsumerats så hutlöst som nu och köttindustrin är inte bara vidrig i många delar av världen, utan påverkar även miljön negativt. Kan inte kött få vara lyx? Livet blir roligare då.
Använd järnvägen! Många åt vänster pratar om att vi måste utveckla järnvägen i Sverige. Jag tycker att vi kan börja med att faktiskt använda den vi har. Tänk om vi kunde bygga upp perrongerna på alla småstationer runt om i landet? Tänk om tågen också kunde stanna där? Vilken skillnad det skulle göra! Jag har vuxit upp bredvid järnvägen mellan Åre och Östersund. När jag var liten stannade tåget på stationen precis nedanför huset. Vi kunde alltså gå till stationen och sedan åka till andra änden av landet utan att förbruka en droppe bensin. Nuförtiden måste man oftast köra tre mil enkel väg för att kunna ta det miljövänliga (dyra) tåget. Allt detta för att Stockholmare ska kunna ta sig till Åre några minuter snabbare. Hör ni hur sjukt detta är? Det är väl viktigare att alla som pendlar från Västjämtland till Östersund dagligen ska kunna göra det miljövänligt (och förslagsvis billigare) än att skidsemestrare ska vinna några ynka minuter?
Det var nog allt jag hade på hjärtat just idag. Mer lär säkert komma.
våga ta debatten!
[För ett par månader sedan skrev jag den här artikeln i LT med anledning av Sverigedemokraternas tal i Östersund. Just det här med hat som politisk strategi har jag berört tidigare, så jag tänkte att den här kunde platsa på bloggen eftersom ämnet fortfarande är aktuellt.]
I vårt demokratiska samhälle är det fint att hata, så länge man hatar rätt saker. Värdigheten i detta är det ingen som diskuterar.
Jag sitter vid glasstugan i kanten av stortorget. I bakgrunden hör jag Jimmie Åkesson jämra sig över EU. Jag är illa till mods, inte för att jag bryr mig särskilt mycket om SD, utan pga. beteendet vissa åhörare uppvisar.
Skyltar med deviserna "hejdå Jimmie" och "vanligt folk mot SD" hålls stolt uppe i luften och jag har nog aldrig sett så många poliser på samma ställe tidigare.
Jag går ned mot torget och ser att majoriteten tittar upp mot Traktören. Först förstår jag inte vad som händer men inser snart att de demonstrativt vänder ryggen mot Åkesson och hans småtomtar. Det enda som riktas mot den avspärrade delen av torget är det demokratiska långfingret. Så underbart effektivt att jag nästan blir lite rörd. Istället för att faktiskt sätta sig in i sakfrågorna och bemöta SD med genomtänkta argument väljer man den bekväma rollen som hatare.
På ett avspärrat torg kryllande av poliser med hjälmar och batonger står jag som en i mängden och äcklas, förfäras och skäms. Går vi mot nutidens mest våldsamma och hatfyllda valrörelse? Nu slapp vi upplopp i Östersund, men det är mer än vad man kan säga på andra orter.
Vi säger oss ha ett tolerant samhälle med yttrandefrihet och annat vackert men kan trots det inte bete oss när ett folkvalt riksdagsparti har några minuter till att basunera ut sina budskap. Gillar du inte det som sägs är du mer än fri att gå hem. Och gör för all del demokratin en tjänst medan du ändå sitter hemma; läs på de frågor du är intresserad av, och gå sedan ut och bemöt SD i debatten med sakliga argument (utan hat och skällsord, om jag får be) istället för att förpesta vår gemensamma atmosfär med dina patetiska skyltar och ditt arroganta långfinger.
I vårt demokratiska samhälle är det fint att hata, så länge man hatar rätt saker. Värdigheten i detta är det ingen som diskuterar.
Jag sitter vid glasstugan i kanten av stortorget. I bakgrunden hör jag Jimmie Åkesson jämra sig över EU. Jag är illa till mods, inte för att jag bryr mig särskilt mycket om SD, utan pga. beteendet vissa åhörare uppvisar.
Skyltar med deviserna "hejdå Jimmie" och "vanligt folk mot SD" hålls stolt uppe i luften och jag har nog aldrig sett så många poliser på samma ställe tidigare.
Jag går ned mot torget och ser att majoriteten tittar upp mot Traktören. Först förstår jag inte vad som händer men inser snart att de demonstrativt vänder ryggen mot Åkesson och hans småtomtar. Det enda som riktas mot den avspärrade delen av torget är det demokratiska långfingret. Så underbart effektivt att jag nästan blir lite rörd. Istället för att faktiskt sätta sig in i sakfrågorna och bemöta SD med genomtänkta argument väljer man den bekväma rollen som hatare.
På ett avspärrat torg kryllande av poliser med hjälmar och batonger står jag som en i mängden och äcklas, förfäras och skäms. Går vi mot nutidens mest våldsamma och hatfyllda valrörelse? Nu slapp vi upplopp i Östersund, men det är mer än vad man kan säga på andra orter.
Vi säger oss ha ett tolerant samhälle med yttrandefrihet och annat vackert men kan trots det inte bete oss när ett folkvalt riksdagsparti har några minuter till att basunera ut sina budskap. Gillar du inte det som sägs är du mer än fri att gå hem. Och gör för all del demokratin en tjänst medan du ändå sitter hemma; läs på de frågor du är intresserad av, och gå sedan ut och bemöt SD i debatten med sakliga argument (utan hat och skällsord, om jag får be) istället för att förpesta vår gemensamma atmosfär med dina patetiska skyltar och ditt arroganta långfinger.
"...men ett bittert sinne är röta i benen."
Följare av Feministiskt Initiativ är mer högljudda än någonsin. Med hjälp av fula ord och människohat säger de sig verka för ett samhälle där alla har det lika och ingen diskrimineras (ja, så länge du är vänster såklart, annars är du troligtvis ett manligt borgarsvin som bör krossas och du får absolut inte vara med vår vackra, selektiva solidaritet). Jag har ett och annat jag vill tillägga i debatten.
Jag blir bedrövad av feministernas retorik, ja faktiskt hela deras grund som politiskt parti. Det fungerar inte i längden att bygga politik och samhällen på bitterhet och hat. Oavsett alla nobla intentioner (vilket jag är övertygad om att majoriteten feminister säkerligen har) kan man inte grunda något så viktigt som en trovärdig politisk plattform på att tycka synd om sig själv och hata andra. Vi och dem bygger inget stabilt samhälle. I alla fall inget samhälle jag vill vara en del av.
Det är främst den här punkten som gör att vänstern irriterar mig. Jag gillar vänsterkantens miljöengagemang (som ofta känns lite krystat hos högern), även om tillämpningen kanske inte är optimal. Jag tycker att sextimmars arbetsdag är en vettig idé, men upplever inte i nuläget att det är något man bör lagstifta om. Hur som helst, min poäng är att själva grunden till mången vänsterverksamhet ofta är hat, bitterhet och offerkofta. Inte en stadig vision om ett bättre samhälle, utan snarare en analogi av ett barn som blivit mobbat och senare i livet väljer att slå tillbaka. Kan hända att många inte ser något problem med detta utan snarare myser av tanken att mobbarna äntligen får vad de förtjänar. Dessvärre resulterar detta endast i att en ond cirkel av bitterhet tillåts fortsätta.
För vi får nämligen sällan vad vi förtjänar på den här jorden, både på gott och på ont. Men vi har ett val. Vi kan välja att låta bitterhet och hat förfölja oss resten av livet och göra oss till arga feminister med röta i benen*, eller så kan vi - hur flummigt det än låter - välja kärlek. Att älska vår nästa och göra det som är rätt. Jag säger inte att frågor kring vålds- och sexualbrott och lika förutsättningar för alla inte är viktiga. Jag vill bara försöka lyfta fram en sida av myntet som mer ofta än sällan hamnar i skymundan i debatten.
Det är fantastiskt att folk engagerar sig, det är inte det jag är emot. Det som gör skillnaden är vad vi väljer ska driva vår övertygelse och forma politiken - om det är bitterhet gentemot de "onda patriarkala strukturerna" eller kärlek till våra medmänniskor. Bitterhet och kärlek kan omöjligen existera sida vid sida. Välj en.
* Ordspråksboken 14:30: "Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men ett bittert sinne är röta i benen."
Jag blir bedrövad av feministernas retorik, ja faktiskt hela deras grund som politiskt parti. Det fungerar inte i längden att bygga politik och samhällen på bitterhet och hat. Oavsett alla nobla intentioner (vilket jag är övertygad om att majoriteten feminister säkerligen har) kan man inte grunda något så viktigt som en trovärdig politisk plattform på att tycka synd om sig själv och hata andra. Vi och dem bygger inget stabilt samhälle. I alla fall inget samhälle jag vill vara en del av.
Det är främst den här punkten som gör att vänstern irriterar mig. Jag gillar vänsterkantens miljöengagemang (som ofta känns lite krystat hos högern), även om tillämpningen kanske inte är optimal. Jag tycker att sextimmars arbetsdag är en vettig idé, men upplever inte i nuläget att det är något man bör lagstifta om. Hur som helst, min poäng är att själva grunden till mången vänsterverksamhet ofta är hat, bitterhet och offerkofta. Inte en stadig vision om ett bättre samhälle, utan snarare en analogi av ett barn som blivit mobbat och senare i livet väljer att slå tillbaka. Kan hända att många inte ser något problem med detta utan snarare myser av tanken att mobbarna äntligen får vad de förtjänar. Dessvärre resulterar detta endast i att en ond cirkel av bitterhet tillåts fortsätta.
För vi får nämligen sällan vad vi förtjänar på den här jorden, både på gott och på ont. Men vi har ett val. Vi kan välja att låta bitterhet och hat förfölja oss resten av livet och göra oss till arga feminister med röta i benen*, eller så kan vi - hur flummigt det än låter - välja kärlek. Att älska vår nästa och göra det som är rätt. Jag säger inte att frågor kring vålds- och sexualbrott och lika förutsättningar för alla inte är viktiga. Jag vill bara försöka lyfta fram en sida av myntet som mer ofta än sällan hamnar i skymundan i debatten.
Det är fantastiskt att folk engagerar sig, det är inte det jag är emot. Det som gör skillnaden är vad vi väljer ska driva vår övertygelse och forma politiken - om det är bitterhet gentemot de "onda patriarkala strukturerna" eller kärlek till våra medmänniskor. Bitterhet och kärlek kan omöjligen existera sida vid sida. Välj en.
* Ordspråksboken 14:30: "Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv, men ett bittert sinne är röta i benen."
